Bättre en fågel i handen, än tio i skogen
Eller?
Idag fångade Olivier en fågel. Det är faktiskt andra gången den här veckan. Är det något afrikanerna generellt verkligen kan så är det att fånga djur. Det är inte så konstigt att dom skrattar glatt åt mig när jag gång på gång tappat greppet om de smala benen och vi får samarbeta för att få tag i den flaxande dunbollen igen. Men det härliga är att de inte skrattar för att håna mig, de verkar bara tycka att det är lustigt. Vilket innebär att alla, även jag blir på lite bättre humör den dagen.
Efter fågeljakten gick Esperance och jag med varsit barn på ryggen hem till henne. Där satte vi oss ner utanför hennes hus och lekte lite med alla dessa språk. Själv talar jag svenska och engelska, hon franska och sango. Med hjälp av en ordbok och min lilla franska och hennes lilla engelska lärde vi varandra ord och meningar på alla fyra språken. När sedan Theo tröttnade gick vi hemmåt, repeterandes.
På sätt och vis är Esperance en bra lärare, för om jag inte förstår direkt, repeterar hon det sisådär 53 gånger. När jag tillslut inte orkar försöka komma på vad hon menar ler jag och nickar. Men hon går inte på det. Så envist säger hon meningen 53 gånger till. Även om det tar mig en timme att förstå den så går det oftast. Dock kan jag bli ganska irriterad på detta ibland, men trots allt så lär jag mig en del! I utbyte får jag lyssna på hennes härliga uttal när det kommer till svenskan. Vilket hon verkar ha lika mycket problem med som jag med sangon. Men eftersom båda lär sig främmande språk så finns det en viss förståelse för hur svårt det kan vara, så vi har roligt tillsammans.
Kram, Frida
