Aspirant wali

Om man frågar väldigt snällt, blinkar lite med ögonfransarna och lägger fram det så bra man kan, kan det hända att man får ett par dagar ledigt ibland. Den här gången fick jag följa med en kund ut och jaga Gigant forest hog.

Från egen erfarenhet vet jag att det inte alltid är så lätt att hänga med när det gäller olika ord som här är en naturlig del av samtalen och språken. Därför kommer här några ordförklaringar för att underlätta för både dig och mig:

Spårare: Anställda från lokalbefolkningen som helt enkelt är grymma på att spåra djur. De ser allt.
Roan=saranga (engelska-sango) en sorts antilop med bakåtböjda horn.
Lakere: Öppen savann, utan träd.
Saline: Saltställe dit djuren ofta kommer.
Eland: Världens största antilop.
Bilen: Jaktbil som består av en förarkupé, ett stort säte bakom i höjd med bilens tak och ett litet lastutrymme längst bak. Inga fönster, inga dörrar.

Gigant forest hog är, för att vara rak på sak, en stor och gräsligt ful gris som bor i gbakon, skogen. Har man tur så ser man dem från bilen när de springer över vägen, men vill man jaga dem får man promenera utefter olika vatten, där gbakon är som tätast. Alltså satte jag på mig långa byxor, vilket känns helt fel i värmen, gympaskor, en grön skjorta och på huvudet en keps som skydd mot den starka solen som ständigt bränner när man sitter bakpå i bilen.

Vi började första dagen med frukost i restaurangen halv fem, och en kopp kaffe senare satte jag i jaktbilen tillsammans med guiden, kunden och de tre spårarna. Lite lagom nyvakna gav vi oss iväg ut på vägarna i det allra första gryningsljuset.

Under dagen tittade vi på flera saliner efter spår. Vi såg färska klövavtryck från både eland och buffel, men jägaren var mer ute efter roan. De är inte jättevanliga och det krävs en del tur för att se dem. Under dagen gick vi även ett par ordentliga promenader i gbakon men utan resultat. Vid ett par tillfällen kallade vi på duikers, småantilloper, men inga kom.

Dagen därpå var vi återigen uppe tidigt och gav oss denna gång iväg lite längre. Campen i Mbouto hade ringt föregående kväll och berättat att de sett både roan och gigant forest hog runtikring. 2,5 timmars bilresa och sedan återigen checkande av saliner och promenerade i skogen. Ingenting. När det började närma sig lunchdags körde vi mot den närliggande campen för mat och en stunds vila när solen stod som högst.

Plötsligt när vi körde ut på en jättestor lakere, endast tjugo minuter från campen, såg jag och spårarna dem. En hjord med roan kom sakta gående ett par hundra meter framför oss på det öppna landskapet. Den turen som krävdes för att se dem infann sig och dessutom på bästa tänkbara läge.

Bilen stod i ena änden av lakeren, på den halvan som var lite högre än den andra. Där jag och killarna satt uppflugna bakpå bilen hade vi bra sikt och spårarna blev så exalterade över synen att de knappt fick fram orden. Guiden och kunden satt dock fram i bilen och såg inte ett djur. När Hassan bredvid mig plötsligt ställde sig upp bilen och började flämta häftigt förstod guiden att något var på gång. Han stannade bilen och tog fram sin kikare. Han såg fortfarande ingenting. När Hassan lugnat ner sig ett par sekunder senare gick det att urskilja ordet ”Saranga! Saranga!” Kunden fick bråttom ur bilen. Vapnet plockades av från hållarna och jakten började.

Medans de andra halvsprang hukandes för att få en bättre position att skjuta ifrån plockade jag fram min kamera ur väskan, samtidigt som Olivier bakom började packa vattenväskan. Om djuret blir skadeskjutet vet man aldrig hur länge man kan behöva gå efter det.

Ganska snabbt försvann jägarna in bland några träd i skogsbrynet och kort efter det hörde vi skottet. Denna gång var det vi som fick bråttom och kastade oss av bilen. Precis som de andra småsprang vi hukandes. Vi hade ingen aning om var skottet träffat, om det ens gjort det.

Vi hittade de andra gåendes mot djuret där det låg på marken, livlöst. Plötsligt kom insikten om att de faktiskt skjuter djur här, att det var en riktig jakt jag var med på. Innan det här hade jag bara sett smådjur skjutas. Desto närmare jag kom ju mer funderade jag på vad jag tyckte om det. Skulle jag bli äcklad av att se en kula genom bröstkorgen?

När jag kom fram möttes jag av en lycklig liten skara människor. Alla skakade hand och gratulerade varandra till trofén. Det var omöjligt att inte bli medryckt i glädjen och när jag tagit mig en närmare titt på det vackra djuret kom jag fram till att jag inte var emot jakt.

Sedan var det dags för trofébilder, först kunden ensam med djuret. Sen jägaren, spårarna och djuret. Efter det jägaren, guiden, spårarna och djuret, sen Frida, spårarna och djuret. Och så höll det på fram och tillbaka ett tag.

Återigen handskakningar och gratulationer innan det var dags att försöka lasta upp antilopen i det lilla lastutrymmet på bilen som en av spårarna just hämtat. Med fem vuxna män och en tonårig tjej lyckades vi baxa upp den, men det var inte utan ansträngningar.

Aspirant wali, den kvinnliga blivande guiden som spårarna så fint kallade mig, är nu en erfarenhet rikare och definitivt intresserad av jakt.


/Frida



Flygande godbitar

Regnet förändrade det mesta här ute i skogen. De uttorkade träden står nu rakt igen, floden utanför mitt hus steg till sin dubbla höjd, dammet i luften försvann, nätterna är lite svalare och alla insekter vaknade till liv.

Av alla småkryp som plötsligt dyker upp så märks termiterna överlägset mest. Kvällen efter regnet satt vi i den lilla restaurangen och barnen åt kvällsmat. Runt sex, när mörkret hade lagt sig, såg jag hur termitstacken fem meter ifrån mig plötsligt började krylla av djur. De kröp uppåt längs stacken och när de kom till toppen lyfte de. Första målet var, som med de flesta insekter, lamporna över våra huvuden. Snabbt reste sig Emelie upp och knäppte av strömbrytaren och de få som hunnit in under taket ändrade kurs mot huset. Lamporna stängdes av även där och ett par minuter senare hade vi ett par fotogenlampor på bordet. Termitstacken kryllade fortfarande av flygfärdiga kryp.

Emelie ropade på köket i sin walkie-talkie och snart var ett par killar där, redo med en hink att lägga fångsten i. Lamporna tändes igen och termiterna sökte sig genast till ljuset. Jag fick sluta jobba för dagen och ägnade en halvtimme åt att försöka fånga flygande termiter tillsammans med afrikanerna. Vi hade alla tre svårt att hålla oss för skratt. Jag för att det var så roligt, killarna för att JAG var så rolig. Vi fick dock inte ihop särskilt mycket, lite mer än botten på en vanlig hink.

Just för att det är en så afrikansk grej bjöds det en timme senare på rostade termiter, med huvud och allt, som aperitif i restaurangen till kunder och övriga. Det är godare än det låter, lite lagom knaprigt sådär.

/Frida



Regnet, the rain, la plui, ngu ti nzapa

Och så kom det, det första regnet. När jag satt och åt kvällsmat hörde jag åskan dåna långt borta och en liten stund senare började det smattra lågt på taket. Jag tog den närmaste pannlampan som låg på bordet och sprang iväg för att plocka in alla grejer och dra ner regnskydden framför fönstrena.

Regnet avtog framåt nio och när jag gick och lade mig i sängen var det, till allas glädje, aningen svalare i luften. Någon gång mitt i natten vakande jag att det droppade vatten i pannan på mig. Taket var tydligen inte helt tätt och regnet fullständigt vräkte ner utanför. Sängen var redan lite lagom blöt och ända sättet att komma undan droppandet var att ligga ihopkrupen i ett hörn.

Huset jag bor i består av två små sovrum och en dusch och eftersom det för tillfället var tomt i rummet bredvid plockade jag ihop kläder för morgondagen och bytte säng. Till min besvikelse visade det sig att den var ännu blötare än min egen. Så med en frottéhandduk i sängen sov jag resten av natten ihopkrupen på ett hörn av madrassen.

/Frida



Frida, Pär, Collin

Det är inte alltid så lätt att vara liten. Mamma har tydligen mer än ett namn och heter också Emelie. Och även pappa, farmor, farfar och bebbe har andra namn. Men roligt är det ju när man har lärt sig alla olika. Dock blev det lite svårare när någon frågade; ”vad heter Frida?”. Theo funderade en liten stund och sade sedan kort och gott ”jaa”.

När Theo och jag lite senare satt och funderade på om Frida har några andra namn kom det upp både Collin och au pair. Det sista uttalar han lite gulligt som ”Pär”. Lycklig över att ha lärt sig ett par nya ord springer Theo nu runt och ropar: ”Colliiiin! Päär!”

/Frida



En betydelsefull detalj

Det är lite svårt att hålla koll på dagar och datum här ute. Jag vet oftast om det är i början, mitten eller slutet på en månad, men det är ungefär på den nivån. Precis som i Berberati är det svårt att skilja på fredag och måndag. Flygplanet med kunder och mat brukar komma både onsdag och torsdag, men om jag inte följer med till flygplatsen brukar jag inte märka av det så mycket.

I början av säsongen gjordes det en veckomeny som har rullat sen dess. Med denna kom också mitt absolut bästa riktmärke för att ännu en vecka har gått; lördag middag är alltid något att längta efter. Även om maten alltid är god så slår lördagens chokladmousse alla efterrätter med hästlängder. Så när jag sitter vid bordet och försöker få den att räcka så länge så möjligt brukar jag tänka på hur snabbt tiden egentligen går. Vecka efter vecka passerar och vips, så är det april.

Här är det, eller snarare ska vara, regnperiod. Vid den här tiden borde det ha regnat flera gånger men det är torrare än någonsin. Dammet ligger tjockt i luften och floderna är låga. Men snart så kommer det förhoppningsvis en ordentlig skur så att vi får användning för plasten framför fönsterna. Dag efter dag jobbar sig vädret sakta mot det första regnet.


Nattligt möte

Klockan var ca 19.37 när jag gick för att äta middag i restaurangen. Bortsett från det lilla ljus fotogenlamporna längs stigen gav var det becksvart runt omkring mig. I handen hade jag en liten ficklampa som jag tände när jag skulle gå över floden. Halvvägs över bron såg jag den. Ögonen blänkte vilt i skenet från lampan och kroppen, inklusive ben, täckte säkert hela bron. Jag tog genast ett steg bakåt men sansade mig snabbt och bad den stora spindeln att ge sig av. Ingen reaktion. Jag tog ett hotfullt steg framåt och stampade till ordentligt. Fortfarande inga tecken på att den tänkte flytta på sig. Det hela urartade på en tiondels sekund och båda kämpade hårdare än de någonsin gjort förut. En höger, en vänster, en höger och plask, så föll den håriga varelsen ner i vattnet. Jag stod kvar på bron en stund och följde den med blicken när den sprattlandes flöt iväg med strömmen innan jag tvättade händerna i vattnet och fortsatte mot restaurangen, lite rakare i ryggen än förut.

 

Okej, kanske inte riktigt, men den var stor.

 

 

 


I'm back

Efter att ha besökt Bangui en vecka, haft halsfluss, hängt leopardbeten och varit med ut på jakt några dagar är jag nu tillbaka i campen och på jobbet. Bloggen fick ta en liten paus men om ett par dagar ska det nog komma ett ordentligt inlägg igen!



Toaletterna

Att befinna sig i byarna är väldigt annorlunda.  Det är människor överallt och det är mycket varmare än i campen, som ligger mellan två floder. Bara en detalj som att gå på toaletten är lite speciellt. "Toaletterna" består av ett litet hål i marken, bakom en tunn vägg av palmblad. Instikten är ganska bra och någon dörr finns inte alltid för ingången. På ett ställe vi var på kröp det ut jättestora kackerlackor ur hålet på kvällarna och på dagarna surrade det med bin.
 
Jag ska aldrig klaga på att gå på toa i skogen igen, det är verkligen att föredra.
 
/Frida



Resan

Nu är vi hemma från vår lilla resa till civilisationen. Vi kom faktiskt iväg i måndags, om än ganska sent.
 
Första natten sov vi i en annan camp, Mbari. Därifrån åkte vi sedan klockan tre på morgonen vidare till Bakouma, där CAWA har ett litet lagerhus och en lastbil. I Bakouma åt vi lunch och Emelie pratade med några viktiga personer. Efter lunchen fortsatte vi till Bangassou, där vi sov två nätter i katolikernas gästrum. Måltiderna fick vi äta hos den snälla arbetsinspektören och Theo och Axel lekte med hans barn. Vi fick också lite tid över till att gå på förmiddagsmarknaden. Jag storhandlade och fick med mig både ett par tvålar och nya sandaler (för hela sju kronor) med mig hem. Så kan det bli när man inte sett en affär på två månader.
 
När Emelie var klar med sitt arbete i Bangassou åkte vi tillbaka till Bakouma. Där sov vi en kort natt och gick återigen upp tidigt, tidigt och åkte mot Mbari. I campen åte vi lunch och körde sedan de fem timmarna hem till Kocho.
 
/Frida



Mot civilisationen

I onsdags skulle vi till Bangassou för att Emelie behövde prata med en massa viktiga personer. Dock så blev det ändrade planer och avresan blev flyttad till i lördags. Sen
blev det söndag. Och nu är det FÖRHOPPNINGSVIS söndag, kanske måndag.
 
En sak som jag verkligen får öva på här nere är att ta saker och ting som de kommer.
 
/Frida



Dagens sangolektion

Jag tänkte att jag skulle lära er lite av språket som talas i RCA: sango. Även när det gäller språk kan man faktiskt lära sig av sina misstag. Dock känns det som att mina misstag är ibland är lite fler än nödvändigt. Jag borde definitivt sluta nicka och le åt allt jag inte förstår. Som den gången när jag pratade med Gi Erve på en av Theos och mina promenader.
 
Erve: Mo'ke senge? (Hur mår du?)
Jag: Mbi'ke senge. Mo lango nzoni? (Jag mår bra. Har du sovit gott?)
Erve: Aa. Ala ngba fono? (Går ni på promenad?)
Jag: Aa.
 
Sen började han babbla på ordentligt och jag försökte hänga på så gott jag kunde. Utifrån de orden jag förstod fick jag det till att han undrade om jag tyckte att RCA är ett fint land. Jadå, svarade jag, mycket. Då började han skratta. Han upprepade sin mening och jag hörde något som läte som "maria". Men, men, jag nickade och log även denna gång. När han upprepat meningen några gånger till och förtydligat "maria" så visade det sig att "maria" var marriage (äktenskap, på franska). Jag hade även missat ordet kolli (man).
 
Det han undrade var om jag tyckte att centralafrikanska män var fina och om jag tänker gifta mig med en och stanna kvar i landet. Och jag hade bara nickat och lett. Ibland är det inte så konstigt att de skrattar när jag lämnar samtalet. När jag hade förklarat att jag inte hade några planer på att gifta mig med en centralafrikan såg han lite besviken ut. Men jag tror att han klarar sig med de kvinnor han redan har. Ryktet säger att han har barn med tio stycken olika.
 
/Frida



Theo och Axel

Så vad gör jag hela dagarna mitt ute i skogen? Jag leker. Bokstavligen. Barnen jag tar hand om är faktiskt ganska små.


Theo är drygt två år och håller just nu på att lära sig prata. Det är en härlig blandning som inehåller mest svenska men även en del sango och lite engelska och franska. Hans största intresse är bilar. Så när lillebrorsan ligger och sover smiter "Fida" och Theo iväg till restaurangen där vi gärna sitter och tittar på samma bilbilder i jakttidningar i sådär en timme varje dag. För att lyxa till det lite dricks det saft och när någon meddelar på walkietalkien att bebbe vaknat tar vi den roligare vägen hem, den där man måste hoppa på stenarna för att komma över floden.



Lillebrorsan, Axel, Bebbe, vilket man nu föredrar, är nio månader gammal. Medan Theo försöker sätta ihop ord till meningar övar sig Axel på att krypa ordentligt och att stå upprätt. Han äter på allt han ser och sätter gärna tänderna i någons arm om han har tråkigt. När han känner för det kan han dessutom vara riktigt vild. Så jag tänkte att det var passande med ett citat ur den genialt skrivna boken Vilda bebin får en hund:
 
"Av tjat blir mamman yr och matt.
Då ropar bebin: JAG VILL HA EN KATT!
Den arma mamman suckar djupt och tänker,
den vilda bebins vilda ögon blänker."



 
Jag vet inte om det är jag som har lekt med småbarn för länge, men efter att ha läst boken ca femtio gånger tycker jag fortfarande att den är riktigt bra. Lite synd är det att ni inte får se de fina bilderna av den stackarns slitna mamman.
 
När vi inte titar på bilbilder eller läser barnböcker leker vi med katterna som flytta hit, häller ut småsten, kastar vatten på varandra (med regeln att man bara får kasta på de som är nakna), tittar på aporna i träden, bråkar med krigsmyror, äter en hel del kakor och så går vi ofta på promenader till garaget eller köket. Så om du undrar hur jag har det kan jag lugnt meddela att det är en ren barnlek att bo i Afrika.
 
/Frida



Resan mot YASSA

Så bar det av till YASSA, en jaktcamp ca fem timmar norrut. Emelie skulle dit för att organisera det sista arbetet som behövdes göras med den alldeles nybyggda campen innan de första kunderna kom. Eftersom barnen (Theo 2 år och Axel 8 månader) skulle med så betydde det att även jag fick lämna Kocho några dagar.
 
Planen var att äta frukost hemma och sedan åka, men som alltid blev det inte riktigt som vi hade tänkt. I RCA blir det väldigt, väldigt sällan som man hade tänkt. En massa små saker dök upp i sista sekund och vi kom iväg runt tio, ca tre timmar senare än väntat. På vägen stannade vi till i en mindre camp, Ngoy, för att plocka upp lite material. Stoppet gick på fem minuter och sedan var vi ute på vägarna igen. Därifrån var det fyra timmar kvar, så det ända vi hade med i matväg var varsin macka. Vilket borde ha räckt gott och väl.
 
Eftersom vi kom iväg så pass sent fick vi resa under de allra varmaste timmarna. Vi satt bekvämt i baksätet på bilen, som i det här fallet var upphöjt och utan tak. Utsikten var bra och fartvinden drog i håret.
 
Efter kanske en timme fick vi stanna igen, den här gången oplanerat; vårat släp hade på något sätt gått sönder. Aja, sådant händer. En resa i bushen utan i alla fall ett litet missöde skulle gå till historieböckerna. Killarna som var med fixade problemet på nittio minuter och så var bilen i rullning igen.
 
Ännu ett par timmar senare stannade vi igen. Chauffören klev ur bilen och tittade sig omkring. Vi stod vid ett vägskäl. När han hade funderat en stund förklarade han att han inte visste vilken väg vi skulle ta. Sist han körde till YASSA var inte gräset bränt och alltså såg omgivningen helt annorlunda ut nu. Ett långt telefonsamtal senare visade det sig att vi var HELT fel ute. Vi hade åkt fel redan precis efter Ngoy, tre timmar tidigare. Men klockan var inte mer än tidig eftermiddag och om vi vände tillbaka skulle vi kunna ta in på några små jaktvägar som ledde till den stora och på så sätt slippa åka hela vägen tillbaka. Eftersom alternativet var att åka hem till Kocho för att sova och sedan ge oss iväg igen morgonen därpå, bestämdes det att vi skulle fortsätta mot YASSA. Trots allt så borde vi kunna klara det på fem timmar.
 
Efter vad som började kännas som en evighet var vi äntligen inne på jaktvägarna. Vi hade fått tydliga instruktioner om var vi skulle ta av och inte. Vad kunde gå fel?
 
En stund senare började vi känna igen oss. Problemet med det var att varken jag eller Emelie hade åkte vägen förut. Vilket bara bevisade en sak; vi hade denna gång åkt runt i en stor cirkel för att återvända till början av småvägarna. Suck. Fler telefonsamtal och vi fortsatte envist. Chauffören hävdade att han nu visste precis var vi var. Så vi körde och körde. Barnen började bli trötta på bilåkandet och mackorna var slut. Men vi kunde inte göra något annat än att vänta. Någon gång måste vi ju komma fram någonstans.
 
När solen precis var på väg ner fick vi punktering på släpet. Killarna hoppade ut ännu en gång och bytte däck och sen bar det iväg igen.
 
Någon timme efter mörkrets inbrott och efter flera telefonsamtal irrade vi fortfarande runt på småvägar. En gång hade vi dessutom varit riktigt nära att fastna i ett vatten. Vid det här laget hade chauffören erkänt att han inte hade någon aning om var vi var. I baksätet började vi fundera över om vi skulle bli tvungna att sova under bar himmel eller om vi faktiskt var nära någon camp. Tillslut skickade Emelie en GPS position via satellittelefonen till Erik som tittad på en karta och meddelade på telefon att vi befann oss endast en liten bit från Ngoy.
 
När vi kom till Ngoy vid nio tiden på kvällen möttes vi av ett gäng skrattande afrikaner. Vi hade åkt bil hela dagen men det ända vi egentligen fått uträttat var en och en halvtimmes bilfärd. Men det mest komiska av allt var nog att de i campen hade hört vår bil i närheten flera gånger under dagen, vi hade verkligen bara kört i cirklar hela eftermiddagen.
 
Vi åt en ordentlig kvällsmat bestående av ris och kött i tomatsås efter att vi tvättat av oss och sov en ganska kort natt i campen. Morgonen därpå var vi uppe innan ljuset och gav oss av med fransmannen från YASSA som hade anlänt mitt i natten för att sedan hjälpa oss med vägen. Denna gång vågade vi inte chansa.
 
/Frida



Var bor Frida?





Hallå igen. Sen jag lämnade Sverige i mitten av december har jag varit lite dålig på att skriva, men nu kör ja på igen. Jag kanske ska börja med att förklara var jag är.
 
Återigen är jag tillbaka i RCA, men den här gången lite längre ifrån samhället. Från huvudstaden Bangui åker man 2-3 dagar tills man kommer till den sista byn, Bakouma. Därifrån är det ungefär en dagsresa rakt ut i ingenstans tills man kommer till Kocho. Här bor jag, mitt ute i den afrikanska bushen. Kocho är huvudcampen för safariföretaget CAWA (Central African Wildlife Adventures). Hit kommer det människor från hela världen för att jaga. CAWAs ägare är föräldrarna till barnen som jag jobbar med.
 
Kocho är alltså den största campen i området, som är sex gånger så stort som Gotland. Här ute bor vi i mysiga lerhus med palmbladstak. El finns och via satellitmail går det att kommunicera med omvärlden. Inte alls isolerat, nejnej. En gång i veckan kommer det ute ett plan med safarikunder, som sedan stannar allt från en vecka till fem.
 
Här trivs jag grymt bra och min sango börjar bli lite bättre. Inte för att jag kan prata precis, men ja lyckas i alla fall göra mig förstådd oftare och oftare. Det är en härlig känsla när folk faktiskt förstår vad man säger.
 
/Frida

Kocho i bilder











Rasmus hemma med bilder

















Kocho

Föreställ dig en liten matsal med ett större bord. Där finns också en liten bardisk och precis utanför en eld på kvällarna. Matsalen har inga väggar, utan endast “pålar “ runt om som håller uppe taket, och ett lågt staket. Själva taket är gjort av palmblad, vilket ser ut ungefär som att det är klätt med vasstrån. Allt är handgjort, stolsryggarna flätade och tidningshyllan egenbyggd.
 
Denna s.k. restaurang ligger ca fem meter från vattnet, precis där två floder möts. Mitt ute i det forsande vattnet är där en klippa och ut mot klippan finns det en liten platt bro av pinnar. Längs sidorna av vattnet hänger det ner träd och ibland kommer det fram en vattenbock på flodbanken för att äta.
 
Föreställ dig sen att du sitter under det där taket en disig morgonen med en kopp kaffe i händerna och en fleecetröja på  överkroppen. Välkommen till min nya vardag. Visst låter det trevligt?



Bara ben, antiloper och skumpiga vägar

Den fjortonde december satte vi oss i minibussen som skulle ta oss till Arlanda. Ett helt gäng svenskar var vi, sammanlagt sju personer om man inkluderar de båda barnen. För att inte ändra allt för mycket på mina gamla vanor sov jag hela vägen till Stockholm. Väl framme på flygplatsen checkade vi in allt bagage (vilket inte var lite) och gick ombord på planet till Paris. Det efter att ha blivit påjagade av en stressad flygvärdinna som ansåg att vi tog det hela med allt för stor ro. Theo, den tvååriga pojken, som älskar bara ben gjorde inte saken bättre genom att skrattandes av lycka springa fram o krama hennes vader. Själv tyckte jag att det var riktigt roligt, men jag fick en känsla av att hon inte delade min åsikt.
 
Till Paris anlände vi tidigt på kvällen, åt på restaurang och sov på ett hotell. Dagen därpå satte vi oss på planet till Bangui, vars resa jag redan skrivit om. När vi väl landade i RCAs huvudstad var det mörkt. Vi blev upplockade av bilar och hemkörda till lägenheten. Där sov vi två nätter och satte oss därefter återigen på ett flyg. Denna gång ett litet med plats för ca sju personer. Eftersom vi flög på låg höjd lyckades jag faktiskt se en antilop från planet!
 
Efter drygt två timmar landade vi mitt ute i ingenstans. Det sprang tom. vårtsvin på landningsbanan. En halvtimmes bilfärd på skumpiga vägar senare så var vi framme i mitt tillfälliga hem, Kocho.



Hallå! :D

 
Nu sitter jag äntligen här ute mitt i ingenstans! Sattelitmailen har börjat fungera och jag börjat landa. Har redan hunnit sett så mycket! Babianer, antiloper,apor, gigant forest hogs (stora grisar) och mycket mer :D



Framme



Igår kom vi fram till Bangui. Två timmar försenade pga. flera problem före start. Strul vid incheckningskön, för mycket handbagage i planet och någon glömd säkerhetskontroll som var tvungen att utföras innan vi kunde lyfta. Planet till Bangui sägs vara en flygvärdinnas straff, vilket låter ganska troligt. Någon vidare ordning är det inte. Att man ska sitta stilla på sina platser när lampan för bälte lyser ignoreras ofta. Men även om det är stökigt och gubben sex rader framför har suttit o pratat högt och oavbrutet under nästan hela resan så är det en skön stämning. När planet äntligen landar klappar alla passagerare händerna och jublar. Tänka sig, vi överlevde den här gången med!



Tidigare inlägg
RSS 2.0