fridaiafrika

Om man frågar väldigt snällt, blinkar lite med ögonfransarna och lägger fram det så bra man kan, kan det hända att man får ett par dagar ledigt ibland. Den här gången fick jag följa med en kund ut och jaga Gigant forest hog.

Från egen erfarenhet vet jag att det inte alltid är så lätt att hänga med när det gäller olika ord som här är en naturlig del av samtalen och språken. Därför kommer här några ordförklaringar för att underlätta för både dig och mig:

Spårare: Anställda från lokalbefolkningen som helt enkelt är grymma på att spåra djur. De ser allt.
Roan=saranga (engelska-sango) en sorts antilop med bakåtböjda horn.
Lakere: Öppen savann, utan träd.
Saline: Saltställe dit djuren ofta kommer.
Eland: Världens största antilop.
Bilen: Jaktbil som består av en förarkupé, ett stort säte bakom i höjd med bilens tak och ett litet lastutrymme längst bak. Inga fönster, inga dörrar.

Gigant forest hog är, för att vara rak på sak, en stor och gräsligt ful gris som bor i gbakon, skogen. Har man tur så ser man dem från bilen när de springer över vägen, men vill man jaga dem får man promenera utefter olika vatten, där gbakon är som tätast. Alltså satte jag på mig långa byxor, vilket känns helt fel i värmen, gympaskor, en grön skjorta och på huvudet en keps som skydd mot den starka solen som ständigt bränner när man sitter bakpå i bilen.

Vi började första dagen med frukost i restaurangen halv fem, och en kopp kaffe senare satte jag i jaktbilen tillsammans med guiden, kunden och de tre spårarna. Lite lagom nyvakna gav vi oss iväg ut på vägarna i det allra första gryningsljuset.

Under dagen tittade vi på flera saliner efter spår. Vi såg färska klövavtryck från både eland och buffel, men jägaren var mer ute efter roan. De är inte jättevanliga och det krävs en del tur för att se dem. Under dagen gick vi även ett par ordentliga promenader i gbakon men utan resultat. Vid ett par tillfällen kallade vi på duikers, småantilloper, men inga kom.

Dagen därpå var vi återigen uppe tidigt och gav oss denna gång iväg lite längre. Campen i Mbouto hade ringt föregående kväll och berättat att de sett både roan och gigant forest hog runtikring. 2,5 timmars bilresa och sedan återigen checkande av saliner och promenerade i skogen. Ingenting. När det började närma sig lunchdags körde vi mot den närliggande campen för mat och en stunds vila när solen stod som högst.

Plötsligt när vi körde ut på en jättestor lakere, endast tjugo minuter från campen, såg jag och spårarna dem. En hjord med roan kom sakta gående ett par hundra meter framför oss på det öppna landskapet. Den turen som krävdes för att se dem infann sig och dessutom på bästa tänkbara läge.

Bilen stod i ena änden av lakeren, på den halvan som var lite högre än den andra. Där jag och killarna satt uppflugna bakpå bilen hade vi bra sikt och spårarna blev så exalterade över synen att de knappt fick fram orden. Guiden och kunden satt dock fram i bilen och såg inte ett djur. När Hassan bredvid mig plötsligt ställde sig upp bilen och började flämta häftigt förstod guiden att något var på gång. Han stannade bilen och tog fram sin kikare. Han såg fortfarande ingenting. När Hassan lugnat ner sig ett par sekunder senare gick det att urskilja ordet ”Saranga! Saranga!” Kunden fick bråttom ur bilen. Vapnet plockades av från hållarna och jakten började.

Medans de andra halvsprang hukandes för att få en bättre position att skjuta ifrån plockade jag fram min kamera ur väskan, samtidigt som Olivier bakom började packa vattenväskan. Om djuret blir skadeskjutet vet man aldrig hur länge man kan behöva gå efter det.

Ganska snabbt försvann jägarna in bland några träd i skogsbrynet och kort efter det hörde vi skottet. Denna gång var det vi som fick bråttom och kastade oss av bilen. Precis som de andra småsprang vi hukandes. Vi hade ingen aning om var skottet träffat, om det ens gjort det.

Vi hittade de andra gåendes mot djuret där det låg på marken, livlöst. Plötsligt kom insikten om att de faktiskt skjuter djur här, att det var en riktig jakt jag var med på. Innan det här hade jag bara sett smådjur skjutas. Desto närmare jag kom ju mer funderade jag på vad jag tyckte om det. Skulle jag bli äcklad av att se en kula genom bröstkorgen?

När jag kom fram möttes jag av en lycklig liten skara människor. Alla skakade hand och gratulerade varandra till trofén. Det var omöjligt att inte bli medryckt i glädjen och när jag tagit mig en närmare titt på det vackra djuret kom jag fram till att jag inte var emot jakt.

Sedan var det dags för trofébilder, först kunden ensam med djuret. Sen jägaren, spårarna och djuret. Efter det jägaren, guiden, spårarna och djuret, sen Frida, spårarna och djuret. Och så höll det på fram och tillbaka ett tag.

Återigen handskakningar och gratulationer innan det var dags att försöka lasta upp antilopen i det lilla lastutrymmet på bilen som en av spårarna just hämtat. Med fem vuxna män och en tonårig tjej lyckades vi baxa upp den, men det var inte utan ansträngningar.

Aspirant wali, den kvinnliga blivande guiden som spårarna så fint kallade mig, är nu en erfarenhet rikare och definitivt intresserad av jakt.


/Frida

Regnet förändrade det mesta här ute i skogen. De uttorkade träden står nu rakt igen, floden utanför mitt hus steg till sin dubbla höjd, dammet i luften försvann, nätterna är lite svalare och alla insekter vaknade till liv.

Av alla småkryp som plötsligt dyker upp så märks termiterna överlägset mest. Kvällen efter regnet satt vi i den lilla restaurangen och barnen åt kvällsmat. Runt sex, när mörkret hade lagt sig, såg jag hur termitstacken fem meter ifrån mig plötsligt började krylla av djur. De kröp uppåt längs stacken och när de kom till toppen lyfte de. Första målet var, som med de flesta insekter, lamporna över våra huvuden. Snabbt reste sig Emelie upp och knäppte av strömbrytaren och de få som hunnit in under taket ändrade kurs mot huset. Lamporna stängdes av även där och ett par minuter senare hade vi ett par fotogenlampor på bordet. Termitstacken kryllade fortfarande av flygfärdiga kryp.

Emelie ropade på köket i sin walkie-talkie och snart var ett par killar där, redo med en hink att lägga fångsten i. Lamporna tändes igen och termiterna sökte sig genast till ljuset. Jag fick sluta jobba för dagen och ägnade en halvtimme åt att försöka fånga flygande termiter tillsammans med afrikanerna. Vi hade alla tre svårt att hålla oss för skratt. Jag för att det var så roligt, killarna för att JAG var så rolig. Vi fick dock inte ihop särskilt mycket, lite mer än botten på en vanlig hink.

Just för att det är en så afrikansk grej bjöds det en timme senare på rostade termiter, med huvud och allt, som aperitif i restaurangen till kunder och övriga. Det är godare än det låter, lite lagom knaprigt sådär.

/Frida

Och så kom det, det första regnet. När jag satt och åt kvällsmat hörde jag åskan dåna långt borta och en liten stund senare började det smattra lågt på taket. Jag tog den närmaste pannlampan som låg på bordet och sprang iväg för att plocka in alla grejer och dra ner regnskydden framför fönstrena.

Regnet avtog framåt nio och när jag gick och lade mig i sängen var det, till allas glädje, aningen svalare i luften. Någon gång mitt i natten vakande jag att det droppade vatten i pannan på mig. Taket var tydligen inte helt tätt och regnet fullständigt vräkte ner utanför. Sängen var redan lite lagom blöt och ända sättet att komma undan droppandet var att ligga ihopkrupen i ett hörn.

Huset jag bor i består av två små sovrum och en dusch och eftersom det för tillfället var tomt i rummet bredvid plockade jag ihop kläder för morgondagen och bytte säng. Till min besvikelse visade det sig att den var ännu blötare än min egen. Så med en frottéhandduk i sängen sov jag resten av natten ihopkrupen på ett hörn av madrassen.

/Frida

Det är inte alltid så lätt att vara liten. Mamma har tydligen mer än ett namn och heter också Emelie. Och även pappa, farmor, farfar och bebbe har andra namn. Men roligt är det ju när man har lärt sig alla olika. Dock blev det lite svårare när någon frågade; ”vad heter Frida?”. Theo funderade en liten stund och sade sedan kort och gott ”jaa”.

När Theo och jag lite senare satt och funderade på om Frida har några andra namn kom det upp både Collin och au pair. Det sista uttalar han lite gulligt som ”Pär”. Lycklig över att ha lärt sig ett par nya ord springer Theo nu runt och ropar: ”Colliiiin! Päär!”

/Frida

Det är lite svårt att hålla koll på dagar och datum här ute. Jag vet oftast om det är i början, mitten eller slutet på en månad, men det är ungefär på den nivån. Precis som i Berberati är det svårt att skilja på fredag och måndag. Flygplanet med kunder och mat brukar komma både onsdag och torsdag, men om jag inte följer med till flygplatsen brukar jag inte märka av det så mycket.

I början av säsongen gjordes det en veckomeny som har rullat sen dess. Med denna kom också mitt absolut bästa riktmärke för att ännu en vecka har gått; lördag middag är alltid något att längta efter. Även om maten alltid är god så slår lördagens chokladmousse alla efterrätter med hästlängder. Så när jag sitter vid bordet och försöker få den att räcka så länge så möjligt brukar jag tänka på hur snabbt tiden egentligen går. Vecka efter vecka passerar och vips, så är det april.

Här är det, eller snarare ska vara, regnperiod. Vid den här tiden borde det ha regnat flera gånger men det är torrare än någonsin. Dammet ligger tjockt i luften och floderna är låga. Men snart så kommer det förhoppningsvis en ordentlig skur så att vi får användning för plasten framför fönsterna. Dag efter dag jobbar sig vädret sakta mot det första regnet.