fridaiafrika

Så bar det av till YASSA, en jaktcamp ca fem timmar norrut. Emelie skulle dit för att organisera det sista arbetet som behövdes göras med den alldeles nybyggda campen innan de första kunderna kom. Eftersom barnen (Theo 2 år och Axel 8 månader) skulle med så betydde det att även jag fick lämna Kocho några dagar.
 
Planen var att äta frukost hemma och sedan åka, men som alltid blev det inte riktigt som vi hade tänkt. I RCA blir det väldigt, väldigt sällan som man hade tänkt. En massa små saker dök upp i sista sekund och vi kom iväg runt tio, ca tre timmar senare än väntat. På vägen stannade vi till i en mindre camp, Ngoy, för att plocka upp lite material. Stoppet gick på fem minuter och sedan var vi ute på vägarna igen. Därifrån var det fyra timmar kvar, så det ända vi hade med i matväg var varsin macka. Vilket borde ha räckt gott och väl.
 
Eftersom vi kom iväg så pass sent fick vi resa under de allra varmaste timmarna. Vi satt bekvämt i baksätet på bilen, som i det här fallet var upphöjt och utan tak. Utsikten var bra och fartvinden drog i håret.
 
Efter kanske en timme fick vi stanna igen, den här gången oplanerat; vårat släp hade på något sätt gått sönder. Aja, sådant händer. En resa i bushen utan i alla fall ett litet missöde skulle gå till historieböckerna. Killarna som var med fixade problemet på nittio minuter och så var bilen i rullning igen.
 
Ännu ett par timmar senare stannade vi igen. Chauffören klev ur bilen och tittade sig omkring. Vi stod vid ett vägskäl. När han hade funderat en stund förklarade han att han inte visste vilken väg vi skulle ta. Sist han körde till YASSA var inte gräset bränt och alltså såg omgivningen helt annorlunda ut nu. Ett långt telefonsamtal senare visade det sig att vi var HELT fel ute. Vi hade åkt fel redan precis efter Ngoy, tre timmar tidigare. Men klockan var inte mer än tidig eftermiddag och om vi vände tillbaka skulle vi kunna ta in på några små jaktvägar som ledde till den stora och på så sätt slippa åka hela vägen tillbaka. Eftersom alternativet var att åka hem till Kocho för att sova och sedan ge oss iväg igen morgonen därpå, bestämdes det att vi skulle fortsätta mot YASSA. Trots allt så borde vi kunna klara det på fem timmar.
 
Efter vad som började kännas som en evighet var vi äntligen inne på jaktvägarna. Vi hade fått tydliga instruktioner om var vi skulle ta av och inte. Vad kunde gå fel?
 
En stund senare började vi känna igen oss. Problemet med det var att varken jag eller Emelie hade åkte vägen förut. Vilket bara bevisade en sak; vi hade denna gång åkt runt i en stor cirkel för att återvända till början av småvägarna. Suck. Fler telefonsamtal och vi fortsatte envist. Chauffören hävdade att han nu visste precis var vi var. Så vi körde och körde. Barnen började bli trötta på bilåkandet och mackorna var slut. Men vi kunde inte göra något annat än att vänta. Någon gång måste vi ju komma fram någonstans.
 
När solen precis var på väg ner fick vi punktering på släpet. Killarna hoppade ut ännu en gång och bytte däck och sen bar det iväg igen.
 
Någon timme efter mörkrets inbrott och efter flera telefonsamtal irrade vi fortfarande runt på småvägar. En gång hade vi dessutom varit riktigt nära att fastna i ett vatten. Vid det här laget hade chauffören erkänt att han inte hade någon aning om var vi var. I baksätet började vi fundera över om vi skulle bli tvungna att sova under bar himmel eller om vi faktiskt var nära någon camp. Tillslut skickade Emelie en GPS position via satellittelefonen till Erik som tittad på en karta och meddelade på telefon att vi befann oss endast en liten bit från Ngoy.
 
När vi kom till Ngoy vid nio tiden på kvällen möttes vi av ett gäng skrattande afrikaner. Vi hade åkt bil hela dagen men det ända vi egentligen fått uträttat var en och en halvtimmes bilfärd. Men det mest komiska av allt var nog att de i campen hade hört vår bil i närheten flera gånger under dagen, vi hade verkligen bara kört i cirklar hela eftermiddagen.
 
Vi åt en ordentlig kvällsmat bestående av ris och kött i tomatsås efter att vi tvättat av oss och sov en ganska kort natt i campen. Morgonen därpå var vi uppe innan ljuset och gav oss av med fransmannen från YASSA som hade anlänt mitt i natten för att sedan hjälpa oss med vägen. Denna gång vågade vi inte chansa.
 
/Frida

Hallå igen. Sen jag lämnade Sverige i mitten av december har jag varit lite dålig på att skriva, men nu kör ja på igen. Jag kanske ska börja med att förklara var jag är.
 
Återigen är jag tillbaka i RCA, men den här gången lite längre ifrån samhället. Från huvudstaden Bangui åker man 2-3 dagar tills man kommer till den sista byn, Bakouma. Därifrån är det ungefär en dagsresa rakt ut i ingenstans tills man kommer till Kocho. Här bor jag, mitt ute i den afrikanska bushen. Kocho är huvudcampen för safariföretaget CAWA (Central African Wildlife Adventures). Hit kommer det människor från hela världen för att jaga. CAWAs ägare är föräldrarna till barnen som jag jobbar med.
 
Kocho är alltså den största campen i området, som är sex gånger så stort som Gotland. Här ute bor vi i mysiga lerhus med palmbladstak. El finns och via satellitmail går det att kommunicera med omvärlden. Inte alls isolerat, nejnej. En gång i veckan kommer det ute ett plan med safarikunder, som sedan stannar allt från en vecka till fem.
 
Här trivs jag grymt bra och min sango börjar bli lite bättre. Inte för att jag kan prata precis, men ja lyckas i alla fall göra mig förstådd oftare och oftare. Det är en härlig känsla när folk faktiskt förstår vad man säger.
 
/Frida