fridaiafrika

Nu är det inte långt kvar. På torsdag morgon kliver vi på planet här i Bangui. Tiden går så snabbt! 

Denna morgon äter vi frukost på Grand Café, där de också har internet. MUMS

Caio!

Jahapp. Då var de färdigpackade väskorna redan instuvade i bilen. Imorgon bitti ger vi oss av mot Bangui, huvudstaden. Ska bli riktigt roligt att få komma ut på vägarna igen. Resan tar ca tio timmar, så vi är inte framme förrän på eftermiddagen. Känns väldigt konstigt att redan åka härifrån. Vi kom ju precis.

 

Dock det ska bli skönt att få komma hem en sväng innan det bär ut till vildmarken. ”Lite” kyla och en portion moderniserad stad kommer inte skada. Inte heller en stor, välfylld lasagne.

 

Lite sorgligt är det att säga hejdå till mina nyfunna vänner i Berberati. Dom har på den här korta tiden lärt mig mycket om en främmande kultur. Trots vissa *host* språkproblem har vi haft det roligt tillsammans. Kanske det är just på grund av våra olikheter. En del människor kommer jag att träffa i campen, men andra inte.

 

”Frida! Foto”, hör jag från fönstret. När jag vänder mig om ser jag Adolf (uttala det Addålf), tvätt och strykkillen stå och gestikulera med händerna. Gulligt nog vill han att jag ska komma o fotografera kocken och han tillsammans innan jag åker. Ja vet inte om de tror att jag skulle glömma dem under min Sverigevistelse eller om de vill att jag ska framkalla bilderna i hemma. Egentligen tror jag på det sistnämnda, men det var i alla fall ett roligt initiativ.

 

Nu är det dags att gå och lägga sig. Bäst att få lite sömn inför resan imorgon bitti.

 

/Frida

 

 

 

 

Om lite drygt en vecka är jag redan hemma i Sverige. Kvällen den 25e landar vi på Arlanda. Riktigt fränt, erkänn? Ja vet att ni saknar mig :*

 

I brist på annat att göra när jag går omkring med lilla Axel i famnen på dagarna har jag planerat i detalj, okej kanske inte riktigt, vad jag ska göra under min kyliga vistelse i det där avlånga landet långt i norr.

 

Jag tänker iklädd jeans frysa, äta lasagne och kanske dricka någon klunk Pepsi med vänner (valfri tolkning). Andra idéer jag har är att frysa lite till, tjocka kladdkaka, spela piano, besöka stallet, och sakna värmen. Om jag hade varit konservativ hade jag också planerat att göra massa vanliga saker som känns riktigt svenskt. Vilken tur att jag är så liberal av mig.

 

/Frida

Lika som bär. Look a likes. Kalla det vad du vill, men nog är vi identiskt lika. Till höger har ni alltså mig och till vänster Emelie. Eller? För er som inte ser skillnad så är det faktiskt tvärt om.

 

Varje gång jag går någonstans själv, utan Emelie, tror de att jag är hon. De rabblar något snabbt på sango som jag tydligen förväntas förstå och antagligen tycker en del människor att jag, alias Emelie, är otrevlig som inte stannar på en kopp kaffe och småpratar.

 

Igår försökte jag hitta vägen till Mrs, som jag tidigare skrev. Det tog lång tid och jag gick fel ca femtioelva gånger innan jag kom fram. När jag väl gick promenerade jag i snabb takt, men jag var nog inte speciellt diskret med att jag inte kunde vägen. Då och då stannad jag vid något vägskäl (kan man säga stigskäl?) och tittade mig undrande omkring.

 

När vi idag var och hälsade på en vän till Emelie berättade hon att Emelie setts ”springa omkring” i kvarteret dagen innan. Inte gå som normalt folk, utan hon hade så att säga sprungit runt. Självklart var det jag, men det kunde ju inte dom veta, så lika som vi är. Detta visar också hur grymt fel jag hade gått igår. Det var liksom km ifrån mitt mål. Bra där Frida! Jag förtjänar en spontan applåd.


/Frida

Imorse följde jag med Mrs hem för att fortsätta följa manjokrotens utveckling till den så småningom färdiga produkten gozo. Men idag gick vi inte till yakan utan vi var hemma hos henne. Alltså behövde vi bara gå en liten stund och jag tog Axel (det minsta av de två barnen) med mig. Återigen blev jag bjuden på frukost nr 2 men denna gång bestående av kokade matbananer, vilket är en annan typ av bananer som man inte äter råa.

 

Jag fick hjälpta till att dela de mjuka rötterna i bitar och strö ut dem på torkning. Riktigt trevlig syssla måste jag säga.

 

När jag ett par timmar senare gick hemåt blev jag som alltid förväxlad med Emelie, mamman till barnen. Egentligen är vi inte särkilt lika, men vi har ungefär samma längd och ljust hår. Sen finns det inte heller särskilt många vita kvinnor i Berberati. Alltså tror afrikanerna tydligen att vi är samma person.

 

”Bonsoir Madame Erik”, hör jag någon ropa bakifrån. Jag vänder mig om och försökte förklara på min felfria *host* sango att jag heter Frida. Killen lyckades dessutom pricka in två fel av två möjliga i sin hälsning. För det första är jag inte Emelie som är gift med Erik, och sen betyder bonsoir god kväll, på franska. Klockan var alltså halv tio på förmiddagen just då.  Fail killen! Men han får ett plus för att det var väl menat.

 
/Frida

Imorse släpade jag mig upp redan 5.25 för återigen följa med till yakan, alltså fältet. Denna gång för att plocka upp manjokrötterna ur vattnet, skala och bära hem dem. Efter att ha irrat omkring bland de små, nästan identiska husen, i närmare en timme lyckades jag äntligen hitta rätt. Om du inte visste det har jag nämnligen ett lokalsinne som kan jämföras med ett träds. 

Väl framme hälsade jag artigt i hand med alla närvarande i hushållet och blev sen bjuden på socker med kaffe (ja, det står i rätt ordning) och en andra frukost i form av vitt bröd med majonnäs i. Åh vad gott. Eller?

 När pappan i hemmet, den enda som förövrigt kan någorlunda engelska, slagit i sin ordbok en stund förklarade han att det var regn på väg. Eftersom afrikanerna är mer rädda för regn än tex. bilar (de går mitt på vägarna men springer o gömmer sig så fort molnen börjar mörkna) så blev vår lilla utflykt inställd tills vidare. Alltså var det bara att promenera vägen hem igen i det tilltagande regnet.

/Frida

 

Här sitter jag, i mitten av Afrika. Termometern visar stadigt på 30 grader varje dag och överallt växer det palmer. För att kyla ner oss dricker vi kallt vatten med is i och ibland sätter vi även på någon svalkande fläkt när värmen trycker på ordentligt.

 

Hemma i Vintrosa har jag förstått att det är minusgrader och ibland snö. Själv hade jag vid den här tiden satt på mig en dunjacka så fort jag planerat att sticka näsan utanför dörren och eldat hemma i kaminen. Det känns ungefär som att kontrasterna är så stora som de kan bli mellan de olika ställena. I alla fall nästan. Ändå är det möjligt att flyga härifrån på morgonen den 25 november för att sedan landa på Arlanda samma kväll. Och det inkluderar byte av plan. Lite läskigt ändå?

 

Trots att det ibland känns som att jag numera bor i långtbortistan finns den en almanacka på väggen med Zlatan Ibrahimovic på. Eller snarare hela Barca, men han står ändå bland de främsta på fotot. Det är lite tufft att en människa från lilla, lilla Sverige kan bli så känd.

 

Dessutom kom min granne och knackade på häromdagen. Alltså min granne på Stenrösevägen. Vi bor så nära att våra garage sitter ihop och så dyker han upp här nere, på en jobbresa. Med tanke på hur få Européer som har besökt RCA måste oddsen för att träffa någon man känner här, och till och med i staden Berberati, vara nästan obefintliga.

 

Tänk att världen ändå är så liten?

 

Tänkte att ja slänger in en bild, på de sk. "vakthundarna". Visst ser dom farliga ut?


/Frida

 

Ungefär så uttryckte sig min hjärna igår. Precis som den alltid gör när en lång skolvecka hemma i Sverige är slut. Automatiskt tänkte jag att nu är det äntligen helg. Sen kom ja på mig själv.

 

För här är det egentligen ingen större skillnad på lördag och måndag. De flesta dagarna i veckan ser ganska lika ut. Söndag är dock lite annorlunda, då går vi ibland på gtj och jag får vara hyggligt ledig. Då kopplar av med att göra något så roligt som att tex. diska. För hur söta barnen än är så kan det vara skönt att ibland få göra något annat. Med vårat lilla, trånga och överfyllda kök tar det i alla fall sådär ett par, tre timmar sammanlagt att diska undan efter alla fem personer.

 

Men det där med att helgen är något alldeles speciellt sitter ändå fastklistrat i hjärnan efter många års skolgång. Och antagligen kommer det väl inte ge sig förrän ja sitter där ute i bushen och knappt har någon koll på vilken månad det är.

 

Ungefär såhär livat har jag det en fredag kväll :D


/Frida

Det måste erkännas, jag älskar de små varelserna...