fridaiafrika

Frida kan nu drygt 40 ord på Sango. Hon och David tävlar om vem som lär sig mest.
Idag var den varmaste dagen för dem hittills, så hon har fått en del färg på axlarna. På kvällen kom både åska och regn.
Killarna säger varje dag att de vill gifta sig med henne, men Emelie skyndar sig att säga att hon är väldigt dyr, vilket jag tror att alla här hemma tycker är bra.


/Linnea

Ett stort moln närmar sig. En regndroppe faller och plötsligt smattrar det våldsamt på taket. Det är knappt så du hinner reagera på väderomväxlingen innan hela himlen lyser upp och du några sekunder senare hör ett dovt mullrande. Ta in tvätten, dra ur kontakterna och stäng dörrarna. Det är regnperiod i Afrika och det regnar häftigt och intensivt några timmar om dagen för att helt plötsligt upphöra och låta solen spricka fram.
 
I förmiddags tog vi bilen in till torget för att titta på tyger till bland annat kjolar och också för att jag skulle få se mig omkring i staden vi bor i. Precis som i Yaounde kändes det väldigt speciellt att vandra omkring bland de olika stånden. Även om Berberati är en väldigt mysig liten stad så är det fortfarande lite olustigt när människor pekar på dig, säger något på sango och alla omkring skrattar. Ett litet tips om du befinner dig i just denna situation är att inte ge dem något att skratta åt. Vilket i praktiken innebär att du tittar framför dig vart du går och undviker att gå in i, låt oss säga, en trästolpe. Om du av någon oförklarlig anledning ändå gör detta kan jag lova, inte alls pga. egen erfarenhet, att de kommer skratta mer än du trodde att de kunde.
 
Jag vet inte riktigt hur jag gör, men det måste vara att jag har en alldeles speciell talang för att roa andra. Om det inte vore för att det oftast gör ganska ont skulle jag vara väldigt glad över att ha en sådan härlig och uppskattad egenskap. Jag menar, vem vill inte titta på någon som ständigt gör bort sig och hur hon än försöker ändå lyckas bränna sig på det varma vattnet tre dagar i rad, slå i stortån sådär riktigt, riktigt hårt eller har sönder glas genom att bara titta på det. Well, jag känner nog ingen som egentligen skulle säga nej till att ha lite roligt på en annans människas bekostnad då och då. Och tur är väl att det finns sådana som jag, som underhåller andra utan att må så dåligt av det. Hur många gånger har vi inte lyst upp din dag, right? Så nästa gång jag råkar bränna mig när jag sätter på gasspisen eller skär mig på ett vasst pappersblad kan du bara tänka på hur olycklig du borde vara som slipper allt detta. För hur härligt är det inte att få andra människor att någon gång ibland känna sig aningen gladare pga. just dig?
 
Och DÄR stängde de av strömmen för natten. Runt omkring mig är det becksvart och det enda som lyser är datorn i mitt knä. Imorgon är det fredag, tiden går så snabbt. Eller?
 
Kram, Frida

Resan från Yaounde, Kamerun började klockan 3 på morgonen. Vi delade upp oss i två bilar tillsammans med all packning. Till en början var vägarna asfalterade men desto närmare RCA vi kom, ju sämre blev de. Asfalten övergick till den röda jorden och resan blev skumpigare och skumpigare. Vi kom fram till gränsen runt ett på eftermiddagen och redan en timme senare var vi i den lilla staden Gamboula. Där hälsade vi på på den amerikanska missionsstationen och blev runtvisade i en riktigt stor fruktträdgård innehållande cirka 300 olika sorters växter. Bananer, papaya, stjärnfrukter, ja allt fanns. Utom det jag själv är mest van vid, äpplen och päron. Frukter och grönsaker smakar så mycket bättre här än hemma i Sverige. Dessutom ser de väldigt annorlunda ut. Apelsinerna är gröna och avocadon stora och väldigt goda.
 
Åter till resan. I Gamboula blev vi bjudna på mat och istället för att stanna där över natten bestämde vi oss för att fortsätta den sista biten mot Berberati i mörkret. Lagom till avfärden började det regna, och när det regnar i Afrika duggar det aldrig. Det fullständigt öser ner och åskar nästan alltid samtidigt. Med två helt slutkörda små pojkar i baksätet körde vi alltså 2,5 timmar till och när vi äntligen kom fram var alla trötta och det tog inte lång tid innan vi lyckats hitta till sängarna.
 
Idag är det andra hela dagen jag tillbringar i staden Berberati, som ligger i västra RCA. Vi bor allihopa i ett litet men mysigt hus som ligger ca fem minuters bilväg från centrum. Då menar jag inte europeiska asfaltsvägar, utan små vägar av röd jord, knappt trafikerade av bilar. De används mest till att gå på och de vanligaste fordonen är alla dessa motorcyklar som det fullständigt kryllar av i landet. En liten bit från vårt hus ligger det ett träd med mogna stjärnfrukter vilket är riktigt gott. Överallt här springer det omkring ödlor i olika storlekar och modeller. Fotoglad som jag är springer jag efter kameran varje gång jag ser dem. Dock är de så läskigt snabba att jag sällan har en chans att få med dem på bild. Hittills har jag endast lyckats två gånger. Utan undantag skrattar David och Erik när de ser mig gång på gång ta fram kameran och fota de mest meningslösa saker. Men jag kan inte hjälpa det, det finns så många härliga saker att fånga på bild!
 
Just nu sitter jag i min säng och är, som alla andra kvällar sedan jag kom hit, riktigt trött. Så nu är det dags att sova. Skicka gärna ett mail på [email protected] så ska jag försöka svara om jag kan.
 
Kram, Frida

Igår 21.30 rinde Frida från Afrika. Det är dyrt, sa hon, så vi pratade bara i 5 minuter.

Hon berättade att hon har vant sig vid den tropiska värmen, men fryser lite på nätterna, då det är kallt. "Det känns som att jag har varit här i flera veckor", sa hon, fast hon inte ens har varit där i mer än några dagar. Jag frågade om hon hade fotat något, men det var tydligen en dum fråga. Hon har fångat ödlor, bananträd och palmer på bild. Hon kan tyvärr inte skicka bilder via satelit, så dem kommer förhoppningsvis upp efter hemresan. Emelie och Erik, som hon bor hos, har en hemsida där det finns en hel del bilder, kolla gärna där http://www.cawasafari.com/

Jag skulle hälsa så jättemycket till alla nära och kära, hon saknar er (:

/Linnea

Igår kom vi äntligen fram till Yaounde efter att ha flugit från tio till åtta med ett kort byte i Schweiz. Men med en måltid serverad, en liten tv framför sig med ett utbud av filmer och massor av musik och en skön filt gick tiden ändå hyggligt snabbt. När vi sedan landat för sista gången var det redan mörkt och det var svårt att få en bild av hur Afrika såg ut. På flygplatsen blev vi upphämtade i två bilar och åkte sedan mot huset vi sover i. De väskor som behövdes för de närmaste nätterna packades ur bilarna och vi åt kvällsmat bestående av kyckling, friterade bananer och bröd. Jag, som var helt slut, gick o la mig strax efter. Något ja måste lära mig är att man dricker te hela tiden. Det spelar ingen som helst roll om det är varmt eller kallt i luften, efter maten dricker man en kopp.

Idag vaknade jag strax innan åtta. Resten av huset hade gått upp för ett bra tag sen och redan ätit frukost. Till min stora glädje fanns det en dusch OCH varmvatten. Dock inget låst på toaletten, men men… På förmiddagen tog Emelie, Axel och jag en taxi in till centrum för att handla mat. Förvånansvärt nog fanns det massor av produkter som vi har i Sverige. Tex. en del schampon och hygienartiklar. Även nutella och twix, vilket nu ligger i min väska. Hemma åt vi mat och sedan tog Emelie, barnen, Erik N och jag och åkte för att titta på tyger till lakan. Överallt var det fullt med folk som försökte sälja sina saker och det är inte riktigt som i Sverige. För det första finns det nästan inga affärer, utan det står stånd på gatorna, hundratals, små, proppade stånd. Sen är försäljarna extremt oblyga. De gör allt de kan för att få dig att köpa något. Särskilt speciellt är det att vara vit och ung tjej. Killarna ropade, blinkade och försökte stoppa mig. Var jag än gick ville de gifta sig med mig. Det är en riktigt speciell känsla. För att undkomma en del kommentarer höll jag mig nära Erik och barnen. Det fungerade dock inget vidare. Tur är i alla fall att jag förstår en del franska.

Väl hemma blev det samma kvällsmat som gårdagens. Efter måltiden en kopp te, och gissa vad som händer. När jag häller upp det alldeles nyss kokande vattnet i mitt glas spricker det och jag får rykande hett vatten över mig och hela bordet. En halvt chockerad Frida torkar upp och har nu två fina röda märken på benen, tur nog under kjolen. Dessutom hade en glaslampa fallit ner i rummet bredvid det jag befann mig i just när jag satt och tittade på den dagen innan. De andra vid bordet skrattade när jag nu än en gång lyckades förstöra ett föremål av glas.

Nu är klockan endast kvart över åtta här i Yaounde, men jag är ändå helt slut. Ett barn sover och det andra är på god väg. Här och i Sverige är det endast en timme i tidsskillnad. Ska bli skönt att snart krypa ner under det tunna täcket, omgiven av ett stort myggnät med ljudet av gräshoppor i öronen. Värmen här nere är inte alls så äcklig och överväldigande som jag hade förväntat mig och att gå runt i lång kjol är riktigt bekvämt. Vi stannar i Yaounde hela dagen imorgon och dagen efter det sätter vi oss i bilen klockan 3 på morgonen för att köra mot Berberati. På kvällen stannar vi till i Gamboula och sover där en natt och reser de sista tio milen dagen därpå.

Tillsist kan jag säga att jag redan trivs på denna varma och soliga kontinent. Allt är så annorlunda och ändå inte. Just nu skickar jag från en annan mailadress, så om du skrivit något på min hotmail kan jag inte se det just nu. Ha det bäst!

Kram, Frida