I helgen var vi i Gamboula. Samma Gamboula som vi besökte på vägen till Berberati faktiskt. Emelies mål var fruktträdgården och jag hade blivit lovad en massa svenska romaner. Vi åkte efter lunch i fredags och kom hem runt (notera ordvalet Thilda) middag på söndagen. Hela lördag förmiddag gick åt åt till rundvisning i den stora ”Edens lustgård”, alltså fruktträdgården. Vi fick smaka på massa nya frukter som jag aldrig hört talas om tidigare. Även om jag egentligen redan sett en stor del av stället förra gången vi var där så fick jag veta en hel del nytt.

På eftermiddagen gick Emelie och barnen runt i byn och hälsade på gamla vänner medan jag ägnade tiden åt att titta igenom alla svenska böcker som gömde sig i missionärernas hus. Eftersom alla missionärerna är amerikaner har de ingen nytta av böckerna så jag kunde låna precis vad jag ville. Jag tror jag fick ihop böcker för flitigt läsande i sådär ett par år. Men nu har jag i alla fall valmöjligheter!

/Frida

Den mörka natthimlen lyste plötsligt upp.

PANG. Ett öronbedövande brak.

Allting skakade.

Det blev becksvart i huset.

Genom köksfönstret såg jag hur blixten slog ner utanför. Jag la ner brödkniven och gick ut till matbordet där de andra var. Theo grät, men alla andra var tysta, halvt chockade. När alla insett vad som precis hänt började vi skratta tillsammans i mörkret.

Jag kan helt ärligt säga att det inte var otäckt, det gick för snabbt för att ja över huvud taget skulle hinna reagera. Dock jag kan inte riktigt tala för de andra med detta. För att citera David ”from this moment I will live my life to the fullest after this near-death experience”.

Det ska också tilläggas att en person, jag nämner inget namn, kissade på sig och sedan skyllde på Axel som satt i dennes knä. Riktigt fegt. Tummen ner för det. Och nej, det var faktiskt inte jag.

De skärrade kan iaf trösta sig med att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställe. Och även om den skulle så är vi trygga i huset (: 

/Frida

Gozoutflykt sa jag. Fast först kanske jag ska förklara vad det är. Gozo är centralafrikanernas motsvarighet till potatis kan man säga. De äter det varje dag och oftast med ngn typ av sås till. Det smakar nästan ingenting och innehåller nästan ingen näring alls. Men det är riktigt mättande. Konsistensen är som en väldigt kompakt tvättsvamp, ungefär. Godare saker går att äta (dock har Theo en annan åsikt) men det är ändå inte så illa.

Strax innan klockan sex gick vi (eller iaf jag) motvilligt upp. Kallt var det. Misstänker att det kan ha varit neråt 18grader. Mjukisbyxor och tjocktröja åkte snabbt på. En timme senare var Emelie och jag påväg med varsitt barn på ryggen.

De hade sagt att det var långt att gå, men när afrikanerna säger så tänker de oftast utifrån att vita har sämre fysik än de. (Inte helt obefogat dock). Alltså räknade vi med att det ändå skulle bli en förhållandevis enkel promenad sådär på morgonen. Jag tycker inte om att ha fel, men den här gången hade jag det. Grovt. Vi uppskattade att vi gick ca en mil till fältet. Dagens kommentar:

”Vi är snart framme, bara en halvtimme kvar”

Ibland ligger det ett litet träd på stigen



Väl framme var det meningen att vi skulle dra upp maniokroten (alltså det man gör gozo av) ur marken. Mr och Mrs gick framför mig med machete och hög ner maniokstammarna. Med roade miner tittade de på när jag drog upp rötterna. Men efter den långa vandringen verkade detta som den enkla biten.





 

När vi dragit upp tillräckligt la de ner rötterna i två baljor. En till mig och en till Mrs. Du kan iaf försöka föreställa dig hur mkt det väger. Tänk sen att du ska gå med den på huvudet i tio minuter. AJ. Men allt går bara man vill! Vi gick ner till en flod, där vi slängde ner rötterna. Eftersom de från början är giftiga måste de ligga i blöt ett dygn så att gifterna försvinner. Måste erkänna att jag är ganska stolt över att jag lyckades stå på ett ben, och samtidigt med en hand hålla i baljan medan jag tog av mig skorna.

Tillsammans gick vi upp till Emelie, barnen och Mr igen. De plockade lite manioklöv och andra växter att ta med hem. Sen var det bara att vandra hela vägen hem.

Nu är vi nästan hemma! Ja vet inte om ni ser, men i mitten, bakom grässtrået är det en stor mast. Granne med den bor vi. Och jag är inte ironisk, vi är förhållandevis nära hem. Mellan den och oss ligger dessutom hela Berberati. Förstår ni vilken storstad vi lever i?

Jag brukar inte lida så mycket av värmen här nere. Men när man har gått långt, jobbat, och återigen gått långt i 30 gradig värme (i afrikansk skog/på fält under stekande sol) så bokstavligen rinner det om en. Lägg då till att jag hade mjukisbyxor! Ja tror jag talar för oss alla när jag säger att en kalldusch aldrig varit så underbar.


Vi gick alltså hemifrån vid sju på morgonen och kom tillbaka vid ett, efter en riktigt rolig dag! Det som för oss var ett äventyr är för afrikanerna vardag. Imorgon ska de gå tillbaka hela vägen för att plocka upp rötterna ur vattnet. Men nog skulle det vara roligt att få följa med en gång till!


Kram, Frida

Just nu är vi fortfarande i Berberati, och här kommer vi stanna några veckor till. Men sen bär det av till huvudstaden Bangui de sista två veckorna innan vi resar hem till Sverige. Om du har missat det så kommer Emelie, barnen och jag hem den 25 november och stannar tre veckor.

Men vilka är vi som bor här då?

Majoriteten av oss heter Mararv i efternamn. Alltså Emelie, Erik, Theo och Axel. De förstnämnda driver och äger företaget CAWA här i RCA och de andra två är pojkarna som jag är barnflicka åt.

Sen har vi David Simpson. En Queenälskande engelsman med pilotutbildning. Han är här med drömmen om att bli professional hunter.

Och självklart bor också jag här. En tjej som längtade ut i världen och grep chansen när den dök upp framför näsan på henne. Hon hyser starka känslor för serien Vänner och springer för tillfället runt med kameran i högsta hugg när hon inte kokar välling.

Efter att för första gången ätit nilaborre sitter jag nu, mätt och belåten (med en twix, eller tja egentligen två, bredvid mig) och dricker en kopp te i sängen. Imorgon ska Emelie, barnen och jag iväg vid sju på morgonen för att följa med och titta på när de förbereder gozo, så det är nog bästa att jag går och lägger mig snart. Kan inte precis skryta med att jag är en speciellt pigg morgonmänniska.

Om det är något speciellt du vill att jag ska skriva om, lämna gärna en kommentar eller skicka ett mail på [email protected] . Alltid lika roligt med oväntade mail! (: För övrigt har jag nu redan varit borta en månad! Ha det bäst!

Kram, Frida

Sång och musik hördes plötsligt en bit bort. Afrikansk musik. Jag blev nyfiken och bestämde mig för att gå och titta efter vad det var. Esperance skulle precis gå hem, så ja följde med henne på vägen. Ju närmare vi kom, desto högre blev det. Vi svängde av huvudstigen. 

Där stod en liten kör. På främre raden kvinnor, på bakre raden män. Alla sjöng och dansade glatt. Bakom dem stod det några killar med elgitarrer. Stora högtalare omringade dem. Musiken var härlig och de som sjöng fullkomligt strålade av glädje.

I skuggan en bit bort stod det massa människor och tittade på. Några kvinnor urskiljde sig ur mängden och började gå i takt till musiken inåt mot den folktomma ”gårdsplanen”. Fler och fler kvinnor, barn och män anslöt sig till dem och tillslut gick alla i en stor cirkel samtidigt som de sjöng med i lovsången. Att eftermiddagssolen riktigt stekte verkade inte bekymra dem. När jag började gå hemåt efter sådär en halvtimme dansade de fortfarande utan något avbrott.

Ja tror det var ungefär då, eller tja det var precis då, som jag insåg att jag verkligen är i Afrika. På riktigt.

/Frida

Eller?


Idag fångade Olivier en fågel. Det är faktiskt andra gången den här veckan. Är det något afrikanerna generellt verkligen kan så är det att fånga djur. Det är inte så konstigt att dom skrattar glatt åt mig när jag gång på gång tappat greppet om de smala benen och vi får samarbeta för att få tag i den flaxande dunbollen igen. Men det härliga är att de inte skrattar för att håna mig, de verkar bara tycka att det är lustigt. Vilket innebär att alla, även jag blir på lite bättre humör den dagen.


Efter fågeljakten gick Esperance och jag med varsit barn på ryggen hem till henne. Där satte vi oss ner utanför hennes hus och lekte lite med alla dessa språk. Själv talar jag svenska och engelska, hon franska och sango. Med hjälp av en ordbok och min lilla franska och hennes lilla engelska lärde vi varandra ord och meningar på alla fyra språken. När sedan Theo tröttnade gick vi hemmåt, repeterandes.


På sätt och vis är Esperance en bra lärare, för om jag inte förstår direkt, repeterar hon det sisådär 53 gånger. När jag tillslut inte orkar försöka komma på vad hon menar ler jag och nickar. Men hon går inte på det. Så envist säger hon meningen 53 gånger till. Även om det tar mig en timme att förstå den så går det oftast. Dock kan jag bli ganska irriterad på detta ibland, men trots allt så lär jag mig en del! I utbyte får jag lyssna på hennes härliga uttal när det kommer till svenskan. Vilket hon verkar ha lika mycket problem med som jag med sangon. Men eftersom båda lär sig främmande språk så finns det en viss förståelse för hur svårt det kan vara, så vi har roligt tillsammans.


Kram, Frida

Tänkte att jag kan kasta in ett litet snabbt inlägg innan det är dags att sova. Eftersom klockan är en timme efter här så är hon endast nio, men till skillnad från hemma i Sverige så blir jag så mycket tröttare och behöver mer sömn.  


Just nu regnar det för första gången på ungefär en vecka. Som alltid här nere åskar det samtidigt. Riktigt mysigt faktiskt! Ett tag gick strömmen också. Så jag satt och läste en bok i skenet från de levande ljusen på köksbordet, med en kopp te i handen och det ständiga smattrandet på plåttaket. En dum fluga irrrade omkring runt ljusen och plötsligt hade den fastnat rakt i stearinet. "Poff" sa det, och så var den svart.


När Emelie först berättade att hon alltid går upp med solen så tänkte jag att det där kommer jag aldrig att komma in i. Hur kan man vakna av sig själv så pass tidigt? De tre veckorna hittills hade jag inga problem alls med att bli väckt, till och med ett par gånger, och somna om igen. Men idag var det andra morgonen i rad som jag vaknade redan halv sex. Det är inte det att jag vaknar och sedan är pigg. Utan allt jag vill är att somna om, men det går bara inte. Så vi får väl se om det bara var tillfälligt eller om det håller i sig. Aldrig trodde jag att jag skulle bli påverkad av solen uppgång precis som alla andra.


Nu när det har regnat ett par timmar blir det riktigt skönt att gå och lägga sig. Regnet dämpar värmen, vilket innebär att man faktiskt kan dra över sig ett påslakan utan att känna sig instängd. Dock blir det kallt på morgonen. Endast tjugo grader. Frusen som jag är äter jag oftast frukost i mjukisbyxor och tjocktröja. Jag kommer nog få seriösa problem med den biten när jag kommer hem i november...


God natt och skicka gärna ett mail på [email protected]. Är kul och veta om någon läser bloggen (:

/Frida

…det är precis som det står. Mitt på den Afrikanska kontinenten har någon gjort pizza. Någon som befinner sig i samma hus som mig. Just när jag verkligen började sakna igenkännlig mat så inträffar detta underbara. Dessutom med kladdkaka till efterrätt. Det är verkligen fascinerande hur något som är så självklart hemma plötsligt blir så speciellt. Ibland visar sig lycka i oväntade former.

Imorse insåg jag att det redan är oktober. Vilket för mig betyder röda löv, blöta ridturer och mysiga kvällar framför tvn. Det tog en stund innan jag kopplade att jag i år missar min favoritårstid hemma i Sverige. Visst regnar det här, massor, men träden släpper inte sina blad och hästen är många hundra mil ifrån mig. Någon tv har vi inte heller.

På många sätt kommer jag att sakna denna härliga tid då människor småspringer på stan för att slippa regnet och kompisarna hemma i Vintrosa förmodligen planerar filmkvällar på helgerna. Men trots att jag just nu bara känner för att krypa ner i soffan under en filt med en krullig hund vid min sida och titta på Notting Hill tre gånger i rad så vet jag att jag verkligen gjorde rätt val.

Efter en trevlig dag på torget med Esperanz, en tjej i min ålder, och barnen är jag nu både aningen brunare och helt slut. Klockan är halv nio och min sköna säng väntar på att få sällskap av sin relativt nya vän. Skicka gärna ett mail på [email protected].

Kram, Frida




En av alla fina fjärilar, sittandes på palmblad.