fridaiafrika

Gozoutflykt sa jag. Fast först kanske jag ska förklara vad det är. Gozo är centralafrikanernas motsvarighet till potatis kan man säga. De äter det varje dag och oftast med ngn typ av sås till. Det smakar nästan ingenting och innehåller nästan ingen näring alls. Men det är riktigt mättande. Konsistensen är som en väldigt kompakt tvättsvamp, ungefär. Godare saker går att äta (dock har Theo en annan åsikt) men det är ändå inte så illa.

Strax innan klockan sex gick vi (eller iaf jag) motvilligt upp. Kallt var det. Misstänker att det kan ha varit neråt 18grader. Mjukisbyxor och tjocktröja åkte snabbt på. En timme senare var Emelie och jag påväg med varsitt barn på ryggen.

De hade sagt att det var långt att gå, men när afrikanerna säger så tänker de oftast utifrån att vita har sämre fysik än de. (Inte helt obefogat dock). Alltså räknade vi med att det ändå skulle bli en förhållandevis enkel promenad sådär på morgonen. Jag tycker inte om att ha fel, men den här gången hade jag det. Grovt. Vi uppskattade att vi gick ca en mil till fältet. Dagens kommentar:

”Vi är snart framme, bara en halvtimme kvar”

Ibland ligger det ett litet träd på stigen



Väl framme var det meningen att vi skulle dra upp maniokroten (alltså det man gör gozo av) ur marken. Mr och Mrs gick framför mig med machete och hög ner maniokstammarna. Med roade miner tittade de på när jag drog upp rötterna. Men efter den långa vandringen verkade detta som den enkla biten.





 

När vi dragit upp tillräckligt la de ner rötterna i två baljor. En till mig och en till Mrs. Du kan iaf försöka föreställa dig hur mkt det väger. Tänk sen att du ska gå med den på huvudet i tio minuter. AJ. Men allt går bara man vill! Vi gick ner till en flod, där vi slängde ner rötterna. Eftersom de från början är giftiga måste de ligga i blöt ett dygn så att gifterna försvinner. Måste erkänna att jag är ganska stolt över att jag lyckades stå på ett ben, och samtidigt med en hand hålla i baljan medan jag tog av mig skorna.

Tillsammans gick vi upp till Emelie, barnen och Mr igen. De plockade lite manioklöv och andra växter att ta med hem. Sen var det bara att vandra hela vägen hem.

Nu är vi nästan hemma! Ja vet inte om ni ser, men i mitten, bakom grässtrået är det en stor mast. Granne med den bor vi. Och jag är inte ironisk, vi är förhållandevis nära hem. Mellan den och oss ligger dessutom hela Berberati. Förstår ni vilken storstad vi lever i?

Jag brukar inte lida så mycket av värmen här nere. Men när man har gått långt, jobbat, och återigen gått långt i 30 gradig värme (i afrikansk skog/på fält under stekande sol) så bokstavligen rinner det om en. Lägg då till att jag hade mjukisbyxor! Ja tror jag talar för oss alla när jag säger att en kalldusch aldrig varit så underbar.


Vi gick alltså hemifrån vid sju på morgonen och kom tillbaka vid ett, efter en riktigt rolig dag! Det som för oss var ett äventyr är för afrikanerna vardag. Imorgon ska de gå tillbaka hela vägen för att plocka upp rötterna ur vattnet. Men nog skulle det vara roligt att få följa med en gång till!


Kram, Frida