Den mörka natthimlen lyste plötsligt upp.

PANG. Ett öronbedövande brak.

Allting skakade.

Det blev becksvart i huset.

Genom köksfönstret såg jag hur blixten slog ner utanför. Jag la ner brödkniven och gick ut till matbordet där de andra var. Theo grät, men alla andra var tysta, halvt chockade. När alla insett vad som precis hänt började vi skratta tillsammans i mörkret.

Jag kan helt ärligt säga att det inte var otäckt, det gick för snabbt för att ja över huvud taget skulle hinna reagera. Dock jag kan inte riktigt tala för de andra med detta. För att citera David ”from this moment I will live my life to the fullest after this near-death experience”.

Det ska också tilläggas att en person, jag nämner inget namn, kissade på sig och sedan skyllde på Axel som satt i dennes knä. Riktigt fegt. Tummen ner för det. Och nej, det var faktiskt inte jag.

De skärrade kan iaf trösta sig med att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställe. Och även om den skulle så är vi trygga i huset (: 

/Frida