fridaiafrika

Sång och musik hördes plötsligt en bit bort. Afrikansk musik. Jag blev nyfiken och bestämde mig för att gå och titta efter vad det var. Esperance skulle precis gå hem, så ja följde med henne på vägen. Ju närmare vi kom, desto högre blev det. Vi svängde av huvudstigen. 

Där stod en liten kör. På främre raden kvinnor, på bakre raden män. Alla sjöng och dansade glatt. Bakom dem stod det några killar med elgitarrer. Stora högtalare omringade dem. Musiken var härlig och de som sjöng fullkomligt strålade av glädje.

I skuggan en bit bort stod det massa människor och tittade på. Några kvinnor urskiljde sig ur mängden och började gå i takt till musiken inåt mot den folktomma ”gårdsplanen”. Fler och fler kvinnor, barn och män anslöt sig till dem och tillslut gick alla i en stor cirkel samtidigt som de sjöng med i lovsången. Att eftermiddagssolen riktigt stekte verkade inte bekymra dem. När jag började gå hemåt efter sådär en halvtimme dansade de fortfarande utan något avbrott.

Ja tror det var ungefär då, eller tja det var precis då, som jag insåg att jag verkligen är i Afrika. På riktigt.

/Frida