fridaiafrika

Om man frågar väldigt snällt, blinkar lite med ögonfransarna och lägger fram det så bra man kan, kan det hända att man får ett par dagar ledigt ibland. Den här gången fick jag följa med en kund ut och jaga Gigant forest hog.

Från egen erfarenhet vet jag att det inte alltid är så lätt att hänga med när det gäller olika ord som här är en naturlig del av samtalen och språken. Därför kommer här några ordförklaringar för att underlätta för både dig och mig:

Spårare: Anställda från lokalbefolkningen som helt enkelt är grymma på att spåra djur. De ser allt.
Roan=saranga (engelska-sango) en sorts antilop med bakåtböjda horn.
Lakere: Öppen savann, utan träd.
Saline: Saltställe dit djuren ofta kommer.
Eland: Världens största antilop.
Bilen: Jaktbil som består av en förarkupé, ett stort säte bakom i höjd med bilens tak och ett litet lastutrymme längst bak. Inga fönster, inga dörrar.

Gigant forest hog är, för att vara rak på sak, en stor och gräsligt ful gris som bor i gbakon, skogen. Har man tur så ser man dem från bilen när de springer över vägen, men vill man jaga dem får man promenera utefter olika vatten, där gbakon är som tätast. Alltså satte jag på mig långa byxor, vilket känns helt fel i värmen, gympaskor, en grön skjorta och på huvudet en keps som skydd mot den starka solen som ständigt bränner när man sitter bakpå i bilen.

Vi började första dagen med frukost i restaurangen halv fem, och en kopp kaffe senare satte jag i jaktbilen tillsammans med guiden, kunden och de tre spårarna. Lite lagom nyvakna gav vi oss iväg ut på vägarna i det allra första gryningsljuset.

Under dagen tittade vi på flera saliner efter spår. Vi såg färska klövavtryck från både eland och buffel, men jägaren var mer ute efter roan. De är inte jättevanliga och det krävs en del tur för att se dem. Under dagen gick vi även ett par ordentliga promenader i gbakon men utan resultat. Vid ett par tillfällen kallade vi på duikers, småantilloper, men inga kom.

Dagen därpå var vi återigen uppe tidigt och gav oss denna gång iväg lite längre. Campen i Mbouto hade ringt föregående kväll och berättat att de sett både roan och gigant forest hog runtikring. 2,5 timmars bilresa och sedan återigen checkande av saliner och promenerade i skogen. Ingenting. När det började närma sig lunchdags körde vi mot den närliggande campen för mat och en stunds vila när solen stod som högst.

Plötsligt när vi körde ut på en jättestor lakere, endast tjugo minuter från campen, såg jag och spårarna dem. En hjord med roan kom sakta gående ett par hundra meter framför oss på det öppna landskapet. Den turen som krävdes för att se dem infann sig och dessutom på bästa tänkbara läge.

Bilen stod i ena änden av lakeren, på den halvan som var lite högre än den andra. Där jag och killarna satt uppflugna bakpå bilen hade vi bra sikt och spårarna blev så exalterade över synen att de knappt fick fram orden. Guiden och kunden satt dock fram i bilen och såg inte ett djur. När Hassan bredvid mig plötsligt ställde sig upp bilen och började flämta häftigt förstod guiden att något var på gång. Han stannade bilen och tog fram sin kikare. Han såg fortfarande ingenting. När Hassan lugnat ner sig ett par sekunder senare gick det att urskilja ordet ”Saranga! Saranga!” Kunden fick bråttom ur bilen. Vapnet plockades av från hållarna och jakten började.

Medans de andra halvsprang hukandes för att få en bättre position att skjuta ifrån plockade jag fram min kamera ur väskan, samtidigt som Olivier bakom började packa vattenväskan. Om djuret blir skadeskjutet vet man aldrig hur länge man kan behöva gå efter det.

Ganska snabbt försvann jägarna in bland några träd i skogsbrynet och kort efter det hörde vi skottet. Denna gång var det vi som fick bråttom och kastade oss av bilen. Precis som de andra småsprang vi hukandes. Vi hade ingen aning om var skottet träffat, om det ens gjort det.

Vi hittade de andra gåendes mot djuret där det låg på marken, livlöst. Plötsligt kom insikten om att de faktiskt skjuter djur här, att det var en riktig jakt jag var med på. Innan det här hade jag bara sett smådjur skjutas. Desto närmare jag kom ju mer funderade jag på vad jag tyckte om det. Skulle jag bli äcklad av att se en kula genom bröstkorgen?

När jag kom fram möttes jag av en lycklig liten skara människor. Alla skakade hand och gratulerade varandra till trofén. Det var omöjligt att inte bli medryckt i glädjen och när jag tagit mig en närmare titt på det vackra djuret kom jag fram till att jag inte var emot jakt.

Sedan var det dags för trofébilder, först kunden ensam med djuret. Sen jägaren, spårarna och djuret. Efter det jägaren, guiden, spårarna och djuret, sen Frida, spårarna och djuret. Och så höll det på fram och tillbaka ett tag.

Återigen handskakningar och gratulationer innan det var dags att försöka lasta upp antilopen i det lilla lastutrymmet på bilen som en av spårarna just hämtat. Med fem vuxna män och en tonårig tjej lyckades vi baxa upp den, men det var inte utan ansträngningar.

Aspirant wali, den kvinnliga blivande guiden som spårarna så fint kallade mig, är nu en erfarenhet rikare och definitivt intresserad av jakt.


/Frida